maartinalanstrom

 

Ja, ja tror fan att ja är lycklig nu. Brukar inte låta mig tro de för ja har alltid väntat på en crash.

Allt känns annorluna nu, ja har sinnesro, känner mig lugn, vill mysa med nära&kära, ta dagen som den kommer. Ja kan sitta hemma en hel dag nu och inte gråta o vilja spy på livet för ja är så stressad och rastlös.

 

Nu när ja tänker efter, har ja gått igenom ett helvete när de gäller mig själv, tankar som ja haft, känslor o bara dedär att vakna o börja böla de första man gör. Har liksom inte haft någonting att sätta fingret på, att veta vafan problemet är så man kan ta tag i det och göra något åt det. Ni vet kanske känslan?! Har också vägrat insett att ja faktiskt har haft de jobbigt o legat i underläge, tappat självkänslan så de bara sjunger om de. Har bara tänkt; ääh skit i de nu, sluta fjolla o sluta grina förihelveteeeee, blivit toookig på mig själv för ja orkar inte vara "svag", lärt mig att skita i känslorna och le istället, försök vara glad. Vänner har försökt prata med mig, familjen har pratat med mig men ja har många gånger sagt att ja orkar inte ens prata om de. Finns hellre för andra än mig själv.

Har kollat högt över allt som varit jobbigt. De är väl bara så att man blir deppig för man håller allt inom sig, och har förlåtit femtusen gånger. Därav tappat sig själv i hela skiten vare gäller hela livet. Dehär känns som världens "tyck synd om mig" inlägg, ta de iiiinte så. Fingrarna har gått i trehundra km/h, de är bara va ja känner nu. Nu ser ja på de, ja är inte i det. Känner mig glad att ja är på väg någonstans med mig själv. Börjar känna mig trygg som sagt :)

 

Nu är de bara o se framåt. De kan baara bli bättre, är taggad på livet!! =D